Serieseraljen

– Omdöme, vad är det?

Hela familjen tittar gapande på husets yngsta dotter.

– Jag menar, omdöme, är det verkligen något som finns på riktigt?

Fniss hörs lite här och där.

– Seriöst. Finns det verkligen?

Gapskratt.

– Jamen jag har inte förstått. Jag vet inte vad det är, men dom säger att det är något man kan tappa, så det måste ju finnas. Och dom säger att man kan ha dåligt omdöme. Vad skiljer det från annat omdöme?

Här finns uppenbarligen ett begreppsligt problem. Vad är egentligen omdöme? Vi försöker förklara att det handlar om värderingar och ta kloka beslut. Att göra dumma saker kan vara tecken på dåligt omdöme.

– Men om jag gör en sak jag tycker är bra och andra tycker är dåligt, har jag inget omdöme då? Eller är det dåligt omdöme? Jag tycker ju det är bra.

Standardfrasen ”allt är relativt” gör nog ingen nytta här hur relevant den än är. Efter ett tag är vi överens om att omdöme inte är något absolut utan mycket subjektivt, att vissa saker kan anses som utslag av dåligt omdöme ur en synvinkel men kanske inte ur en annan. Gå ut utan mössa när det är tjugo grader kallt ute är dåligt om man vill slippa frysa men förståeligt om man inte vill sabba frisyren. Frågan är vilket som är viktigast i längden, en av alla frågor som skapar generationsklyftan.

– Men om man inte kan säga exakt vad omdöme är, hur kan man då säga att man kan tappa omdömet? Jag menar, omdömet är ju ingen sak.
Ständigt denna ordförbistring och ordvrängande. Lugnt försöker jag förklara att det bara är som man säger. Det handlar om att omdömet ibland inte är som det brukar vara eller att det inte är som det förväntas vara.

Eftersom hon är tonåring passar jag på att smyga in ett antidrogbudskap. Om man till exempel är full och gör något som man inte skulle ha gjort i vanliga fall och sen får ångra, kanske resten av livet, då skulle nog de flesta säga att man hade tappat omdömet. Naturligtvis har man inte tappat omdömet men man har för tillfället tappat förmågan att ta normala beslut. Det vill säga omdömet är sämre än vanligt.

– Ok, jag tror jag förstår. Jag tror jag har bra omdöme.
Fniss hörs igen.

I dag hittade jag en ny blogg. Antitrist på blogspot. Ska handla om kultur i olika former. Just nu hur sådant redovisas.

Högintressanta frågeställningar. Kulturella aktiviteter vi inte är medvetna om? Finns säkert massor. Försöker erinra mig om vad kultur är till att börja med, ett antal sedvänjor man uppfostrats i och till och lever med och som man i viss mån – medvetet – kan ta avstånd från (vilket för övrigt kan ses som utveckling, till och med kulturell utveckling om ett större antal individer tar samma beslut). Kultur är motsatsen till natur; kultur kräver känslomässiga och tankemässiga värderingar, naturen är reflexer. Mitt emellan finns impulser, intuition och emotioner. Kulturen kan nog inte göra så mycket åt naturen. Däremot styr den det där mitt emellan mer eller mindre framgångsrikt.

Så vad gör då jag för omedvetna kulturella handlingar? Det kan jag inte svara på för gör jag det är de ju inte omedvetna saker det handlar om. Så jag omformulerar frågan, vad brukar jag göra för kulturella handlingar som jag till vardags inte betraktar som kulturella? Till exempel ser jag på TV och läser en och annan blogg, lika mycket kulturell handling som att gå på opera eller läsa Strindberg. Och jag brukar gå till en läkare om jag känner mig trött och utarbetad, inte gå till en präst eller någon som ägnar sig åt andeutdrivning.

De mest omedvetna kulturella handlingarna är kanske de där de mesta basala mänskliga behoven enligt Maslow finns: Äta, sova och ha sex. Områden som innefattar både reflexer, impulser, intuition, emotioner och en hel uppsjö av värderingar. Allt som delas in i rätt eller fel, fint eller fult, bra eller dåligt, ok och inte ok är värderingar utifrån en kulturell norm. Där finns säkert mycket att gräva i. Men det var bara ett exempel och kanske inte det Antitrist syftade på utan vad gör du, jag och andra för saker som den stora allmänheten faktiskt skulle gå med på att kalla kulturell aktivitet om de bara tänkte efter en liten stund. Med tanken på en mer vetenskaplig approach på hur kulturella handlingar kan mätas och värderas ÄR faktiskt spännande och kanske enda sättet att nå fram. Tala med lärda på lärdas vis ...

En del städer är charmiga, andra är skitiga. Somliga är trivsamma, andra är förvirrande. Som Borås till exempel. I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag tills härom dagen inte visste mer om Borås än att det finns bibliotekshögskola där, en del textilindustri - men långt ifrån vad som en gång funnits - och en och annan finne som flyttade dit på 60-talet för att arbeta i nämnda textilindustri. Och att en god vän till mig nyligen flyttat dit.

Det lär vara en ganska stor stad med svenska mått mätt. Så jag förväntade mig ett ganska stort centrum med minst en lång gågata där de stora jättarna ligger som i ett radband, så som de brukar göra i större städer. En sten för HM, en sten för Åhléns, en sten för Lindex, en för Hemtex. You name them. Självklart inrymda i hus byggda på 60-talet eller senare.

Järnvägsstationen är en sliten byggnad från förra sekelskiftet, byggd med rött tegel, precis som många andra stationer. På andra sidan stationsplan finns stadens resecentrum. Nybyggt och modernt med en stor glasfasad. Stilanpassningen till den gamla stationsbyggnaden är svår att inse. På väg in mot centrum passeras biografen Röda Kvarn. Huset är från den tiden då biografer brukade få den namnet. Sen sätter det arkitektoniska potpurriet igång. Jag vill inte kalla det virr-varr, för det ordet får det hela att verka oplanerat och kaosartat. Svenska städer brukar vara planerade och planlagda in i minsta detalj. Här är det små trähus, små stenhus, stora stenhus, gamla hus, halvgamla hus, nya hus, moderna hus. Två små kvarter med små butiker, ett stort torg med några av de stora kedjornas butiker, ett litet kvarter till och sen ... ingenting mer. City slut.

Storögt ser jag mig omkring. Var det här allt? Sen börjar jag titta. Alla hus ser helt olika ut. Som om kvarteren från början varit en barnamun: när en tand tappas kommer en ny fram. Skillnaden är förstås den att den nya tanden som regel är en större och mer hållbar version av den som just tappats. De nya husen som byggts har blivit ett avtryck av det husideal som rådde då husen byggdas. Resultatet blir en salig blandning. Min första reflektion är att staden är ful. Riktigt ful.

Senare upptäcker jag även industribyggnaderna mitt i stan. Det är något bekant över det hela. Precis den här blandningen får mig att tänka på Finland. Och jag har sett rätt många finska städer: Vasa, Björneborg, Åbo, Helsingfors; Tammerfors, Tavastehus, Rihimäki, Valkeakoski, Nyslott för att nämna några. Gammalt och nytt sida vid sida, ingen uppenbar samordning. Ingen kulturbevarandehysteri. Här finns inte plats för charm eller sentimentalitet, här gäller pragmatism. In med det nya på det gamlas plats. Precis som livet självt. Gamla eller ofunktionella delar ersätts med nya och bättre fungerande delar, erfarenheter tas tillvara och byggs vidare på, nya arter uppstår. Det kallas evolution, det är finsk sisu. Onko Borås myös?

I både Expressen och Aftonbladet pågår en debatt om rasismen i folkhemmet. I folkhemmet bor arbetarklassen. Göran Greider slår huvudet på spiken i DN idag 27/8 när han visar att hur den välutbildade medelklassen står för en hel del praktisk rasism här i Sverige och att den inte tar något ansvar. Om det talas det tyst. Och det skrivs inte om det.

Kanske är det för att så många journalister kommer från den ursvenska medelklassen. Man ska ju inte bita den hand som föder en. Det är frestande att säga att de är hemmablinda som inte ser den egna klassens värderingar, men blinda är medvetna om sitt funktionshinder. Den som aldrig upptäckt sina värderingar är de facto omedvetna. Börjar journalisten gräva i hur svenska personalchefer, bemanningsföretag och andra med inflytande resonerar kring invandrare, kultur och arbete kanske journalisten upptäcker att han eller hon faktiskt tycker precis likadant. Att det bara är munnens bekännelse att de är fördomsfria. Det vore allt för smärtsamt, bättre att skylla på någon annan.

Det är så enkelt att projicera problemen på en annan grupp än den egna. Journalistens främsta vapen är språket. De har den mediala makten över hur man form(uler)ar världsbilden. De är tränade att förenkla så att "obildade, gamla moster Agda" förstår. Hur lätt är det inte som journalist nicka och säga "javisst måste man behärska svenska språket, annars kan man inte arbeta". Och det är lätt att vinkla artiklar genom att välja just citat om hur viktigt det är att kunna språket. Det är ju det läsarna vill ha. Eller var det nyhetschefen som ville ha det så? Det är möjligt att journalisterna bör ställa sig upp och säga "det är mitt fel". Åtminstone bör de inse att de är en del i problematiken.

Men om man har kommit till Sverige och lärt sig hyfsad svenska och är utan jobb, hur och var ska man då lära sig att behärska språket och hur ska man då lära sig den svenska kulturen? Det verkar svårt. Och varför tycks det ställas större krav på invandrares kunskaper i svenska än vad det görs på svenskar? En händelse som särskilt etsat sig fast från min journalistutbildning är när jag, medelklass och ganska svensk, och en bosnisk tjej skulle opponera på varandras artiklar. Jag hittade ett fåtal stavfel och grammatiska fel i hennes text och hon hittade ungefär samma sorts fel i min text. Vid seminariet fällde läraren en kommentar om att felen i hennes text berodde på att hon inte hade svenska som modersmål, trots att det var samma sorts fel som infödda svenskar ofta gör. När jag frågade om hon inte tog illa upp av kritiken svarade hon nej. Hon hade hört det så många gånger att hon trodde att det var sant.  Hur många fler har gett upp? Och hur många lärare, medelklass så det bara ryker om det, ställer sig upp och säger "det är mitt fel"?

/E

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=820981
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3071826.ab
http://www.expressen.se/kultur/skribenter/dilsademirbagsten/1.1274563/rattning-vanster

Problematisering av ett ämne nyckeln till att väcka intresse, stimulera tankar och debatt. Och det är problematisering och djup som jag vill se i detta fall, dels vad vi vet om henne och dels varför hon har blivit intressant litterärt och medialt. Här kommer kommentarer från den som följer ämnet.

1. Den tar upp ämnets känslighet - vilket egentligen inte är någon nyhet - och turerna kring varför boken inte ges ut. Till exempel att en är muslim och en annan icke-muslim. Att var muslim eller icke-muslim saknar egentligen betydelse i sammanhanget. Det finns muslimer som öppet kritiserar och går till hårt angrepp mot Islam, Koran och Mohammed. Och det finns icke-muslimer som försvarar Islam och går till angrepp mot muslimska islamkritiker eller rentav islamhatare. Det är egentligen inte där skiljelinjen går, utan det är snarare vad det är författaren vill med sin kritik, positiv eller negativ. Det är alltså ärendet och agendan som är intressant. En muslimsk kritiker är ju tacksam som frontfigur, om syftet är att smutskasta och såra. Till exempel att framställa Mohammeds hustrur som prostituerade på ett horhus, som Salman Rushdie gjorde i Satansverserna.

2.  Ämnet kring Mohammed är inte och ska inte vara tabubelagt, om det är fråga om historisk forskning kring ett kontroversiellt ämne. Vill man ta upp och diskutera Mohammeds äktenskap och kvinnoaffärer så är det fritt fram. Och själv tycker jag inte om idén att "en Kamran" ska ses som representant för en religiös grupp och "en Sherry" som en representant för en annan. Det kvittar om man är sunni eller shia, muslim, kristen eller ateist. Sådana krav ställer man inte, eller i varje fall in te bör ställa, på annan vetenskaplig forskning. Och om böckerna vill vara ett led i en propaganda eller vara stridskrifter, så ska det vara tillåtet. Men om en partsinlaga, ett propagandamaterial eller stridsskrift vill framställa sig som mainstream eller ett verk av vetenskapligt ärligt och hederligt arbete utgiven av respekterade storförlag, ja då är våndan kring att visa respekt för islam och Mohammed förståeligt.  Själv ger jag inte så mycket för de islamskildringar som givits ut i väst eller ens i muslimska länder, och den respekt och vördnad man sedan visar för de skeva nidbilderna. Man kan inte vanställa en sak och sedan visa den respekt; till exempel genom att påstå "Du är en fanatisk kvinnohatare och en våldsdyrkare men det har jag stor respekt för!" :-) Ytterst vill läsaren veta vad som rör sig kring Aisha och vilka möjligheter som hennes fall öppnar, som attraherar våra nyfiket islamkritiska förlag och distraherar våra lättantändliga muslimska "lärda".

3. Vad Aisha beträffar så har hon ingen helgonstatus inom islam. Och även om många muslimer betraktar henne som "de troendes moder" så betyder det inte att man ska förbjudas att skildra hennes person, liv och förehavanden. Sådant kan man gott skriva om i islamiska länder och man ska varken belägga ämnen som dessa med forskningsförbud eller ge några förbudsivrare omotiverad legitimitet och auktoritet. Det kan inte vara meningen att "medeltidsmänniskor" ska få bestämma vad som ska sägas eller inte. Att förlagen och medierna väljer att ta hänsyn till lättretade "religiösa känslor" är bara ett välkänt knep för att framställa sig själva som ett offer för religiös intolerans och sin litteratur som kontroversiell. Allt detta ingår i marknadsföringen. Förlagen får sina böcker sålda och den religiösa intolerans som förlagen mer än gärna tar hänsyn till får den legitimitet, publicitet och auktoritet som den eftersträvar. Vi får alltså samma situation som i Irak eller Afghanistan där de USA-ledda styrkorna och deras "motståndare" från Al qaeda respektive talibanerna (också dessa är en amerikansk konstruktion som för övrigt får stöd av USA:s allierade i området Saudi-Arabien och Pakistan). Ett spel som går ut på att dela makten och marknaden mellan sig, på folkens bekostnad. I detta fall afghanerna respektive irakierna. Det är alltså industrin, och spelet och vad detta spel går ut på som jag tycker är intressant att belysa och inte i första hand vad aktörerna heter eller har för religiös eller etnisk bakgrund. Att "Kamran" är en del av den amerikansk-brittiska filmindustri som gör muslimer till våldsdyrkare och potentiella terrorister (det vill säga kastar dem i Al qaeda-säcken) tycker är långt viktigare. Det är sammanhanget och inramningen som ger varje berättelse kraft och perspektiv.

4. Religiös tillhörighet ska inte få spela roll. Och detta understryker du. Människan i modern tid är inte mer än representant för sig själv. Även om identitetsindustrin i väst gärna stämplar någon till vit-kristen-kvinna-medelklass-karriärit eller brun-muslim-man-underklass-klassresenär/diktatorwannabi eller liknande för att rama in ett verk. Det har gått väl mycket etno, genus och klass in i allting. Inklusive skildringen av en Aisha. I det här fallet saknar jag tydligheten i din text att vilja bryta med dessa synliga, osynliga eller underförstådda barriärer. Litteraturen ska vara till för att bryta eller överskrida gränser. I detta fall och alla andra fall i vår tid fungerar litteraturen som en konserverande och samhällsbevarande kraft. Och nu ett slagfält, handelsvara och misshandelsobjekt för härskarklassens profeter i väst och falska hänsynstagande till deras muslimsk-religiösa favoritmotståndare hämtade från reaktionär konservativa kretsar. Som både passar in i gängse mallar om islam och muslimer och gärna lånar ut sig till högerkonservativa maktprojekt.

5. Jag vill helt enkelt se en text som skildrar litteraturens villkor - i detta fall islams historia - och hur litteraturen behandlas av makthavare, medierna och muftierna. Det är som Mao säger, det spelar ingen roll om katten är vit eller svart, bara den jagar råttor.  Eller som hans efterträdare Deng Xiaoping sa, i mörker är alla katter gråa.

6. Jag hade gärna sett att det blev en sorts deckare av det mediekritiken. Du har kommit till en brottsplats, där det har skett en misshandel eller rentav ett mord på ett ämne eller att ett särskilt intressant ämne har begravts levande. Dessa vita/svarta, herrar/damer, medelklass/underklass har intresse av att sanningen inte uppdagas och de vill av hänsyn till andras "känslor" - som egentligen är simpla projiceringar av deras egna maktintressen - att offret inte grävs upp. Att publiken helt enkelt får acceptera den sanning som de vill servera.

Vi får inte glömma bort det Strindberg sa: Makten finns i ordet.

Och det ska ingen ta ifrån någon.

/M

Vad har de gemensamt? Kanske inte så mycket mer än att de båda är intresserade av Aisha, en av Muhammeds fruar. Och inte vilken av fruarna som helst, det var hans favorithustru. Det var i hennes knä han vilade sitt huvud när han dog.

Sherry har just blivit klar med sin bok om henne, "The Jewel of Medina". Hennes amerikanska förlag har bestämt sig för att skjuta på utgivningen, och hennes förläggare säger att han har förstått att "boken skulle kunna uppfattas som stötande" skriver DN den 14/8 http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=815562. Nu har ett serbisk förlag dragit in boken kan man läsa i SvD den 20/8  http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1590391.svd. Boken har av en islamkännare karakteriserats både som "mjukporr" och "en krigsförklaring". Hur det är med den saken får vi kanske aldrig veta. Fältet är vidöppet för spekulationer. Jag har svårt att tro att det är den eventuella erotiken eller porren som är problemet för den finns i islamsk litteratur, ett lysande exempel är "Den doftande trädgården". Och Sherry själv säger att "Jag har skrivit med all respekt för islam och Muhammed", så någon krigsförklaring tror jag inte att hon är ute efter.

Kamran är kanske mest känd för tv-serien "Sleeper cell" http://www.boston.com/ae/tv/articles/2005/07/31/showtimes_sleeper_cell_brings_terrorism_home/ . Han har också skrivit en bok om Aisha, "Mother of the Believers" men han tycks inte ha problem med att få ut sitt verk. http://www.mediabistro.com/galleycat/authors/sherry_jones_never_expected_a_fatwa_91154.asp . 

Det är lätt att tänka sig att man inte vill acceptera en granskning av Aisha av en icke-muslim. Sherrys religiösa tillhörighet vet jag inget om men sannolikheten är stor att hon är kristen. Kamran är muslim. Det kan vara där skon klämmer, tolkning och granskning av religiösa nyckelpersoner kan möjligtvis accepteras inifrån, mer sällan utifrån. Men Aisha är, i likhet med Muhammeds alla andra fruar okränkbar. All form av närmande, även en litterär sådan flera hundra år efter hennes död, är således en överträdelse. Det går om man så vill att fortsätta i den religiösa logikens spår och få det till att boken om Aisha är ett påhopp även på Muhammed. En ren spekulation. Men hur är det förresten med jungfru Maria? Gravid utan sex verkar inte särskilt troligt men försök att ändra den bilden. Ingen utifrån lär få göra det. 

Men Sherry kan ju faktiskt vara muslim. Då faller resonemanget om en utifrån-inifrån-konflikt. Aishas ställning och anseende kan tänkas vara olika bland shia och sunni, precis som jungfru Maria ett helgon för katoliker är men för protestanter snarare en bra kvinna. Aisha och Muhammed fick nämligen inga barn tillsammans. Muhammeds yngsta dotter Fatimah var gift med Ali, den rättmätige efterträdaren till Muhammed enligt shia men inte enligt sunni. Epitetet "de troendes moder"  visar att hon trots sin barnlöshet måste stå högt i kurs hos en annan gren av islam: sunni. Om det är så att både Sherry och Kamran är muslimer representerar de kanske olika grenar. För det är väl inte för att Sherry är kvinna och att Kamran är man som det görs skillnad? Eller att Kamran redan är godkänd både av det amerikanska samhället och ledande muslimska intressenter? Att han inte hotar den rådande maktbalansen. Eller att det hela är ett led i den mediala karusellen runt två tänkbart mediokra böcker.

Herrens vägar är outgrundliga sägs det. Låt Sherry ge sin bild av Aisha. Och låt någon icke-kristen skildra jungfru Maria! Själv ska jag senare i höst se vad den kommande utställningen om just jungfru Maria på Historiska museet visar. Och tro vem som ligger bakom den.

/E

Månn ädlare att lida... Allt var bättre förr: " kompetensen, konsensusen kring kulturens betydelse eller de kulturpolitiska mål som fortfarande är så samtida att de borde vara svåra för den nuvarande regeringen att frångå." Det lär Lars-Göran Karlsson från Umeå Universitet ha sagt om man får tro Claes Wahlin på Aftonbladet den 22 augusti 2008.

Vem är det som ska sätta de kulturpolitiska målen, de som jobbar inom kultursektorn eller politikerna som fördelar medlen? Frågan är ungefär lika svår som om det är de anställda eller ägarna som ska sätta målen i vilken annan sektor som helst.

Claes Wahlin kräver i samma artikel att "att man lär sig att definiera det estetiska värdet, samt att förbinda teaterns och kulturens problem med de humanistiska disciplinernas erodering. Då kan teatern, konsten och kulturlivet åter ta plats, men med ett bättre, förnyat institutionellt självförtroende än tidigare. ".

Institutionellt förtroende och de humanistiska disciplinernas erodering, det luktar problem här. Nästan dagligen kan man läsa i kulturspalterna hur synd det är om kulturinstitutionerna men det är kanske så att institutionernas epok börjar närma sig ditt slut, det är dags att återgå till naturtillståndet. Klippa navelsträngen till moder Svea och lära sig stå på egna ben. Darwins tes om att den starkaste överlever gäller helt säkert även kulturlivet.

Som bekant sitter styrkan i anpassningsförmågan, och nu för tiden är det marknaden man ska anpassa sig till. Det gjorde man på den gamla goda tiden på precis det sätt som Claes Wahlin faktiskt skriver själv redan i inledningen "När resande teatersällskap en gång i tiden, ända från 1300-talet och en bra bit in i förra seklet, skulle besöka en stad brukade de dagen innan skicka in en liten förtrupp. En utropare, en jonglör och kanske någon akrobat bjöd på ett smakprov. Man gjorde plats för teatern, symboliskt och konkret, öppnade ett utrymme mellan bodar och torg." Ju bättre smakprov desto större publiktillströmning. När teatrar blev bofasta blev de också bekväma, till en början strömmade publiken till men det måste hända något spännande för att bibehålla intresset. Det börjar bli dags att mardrömslikt skrika att vargen kommer och vakna upp ur Törnrosasömnen. För det har väl inte gått så långt att man kan ana likstelhetens inträde på scenen?

/E

Vill du läsa hela artikeln som Claes skrivit?
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3151373.ab

Sex centimeter och greppet var kopplat. Det är lika bra att erkänna direkt. Inte smyga med att jag är slav under begäret. Bokbegäret. Böcker är snygga. Och böcker får vara tjocka och tunga. Böcker har en fördel till, de får gärna vara billiga.

Så antikvariat kan liknas vid paradisiska öar befolkade av små och stora demoner som viskar och ropar " se mig, känn på mig, andas in doften av mig". En del skriker "köp mig". Alla är dock inte billiga. Röda korset hjälper människor som har det svårt. Hjälpen jag får består i att de säljer böcker billigt, väldigt billigt.

Tio kronor för Robertson Davies Deptford-trilogi var liksom prutat och klart. Jag tror att den är bra, det jag läst tidigare av honom har jag tyckt om. Många sidor och som sagt, ryggen var sex centimeter bred. Snyggt mönster på den också. Så jag betalade villigt. Hemma skulle den in i bokhyllan, och där är det lite trångt. Jag tog helt sonika bort Oscar Wildes "Dorian Grays porträtt" , inte så svårt faktiskt, och en liten tunn bok av ... Jaa, av vem? Den heter "Vi från Minimalien" och hur mycket jag än vrider och vänder lyckas jag inte lista ut det. Originalets titel är skrivet med kyrilliska bokstäver och där går jag bet. Googlande hjälpte inte heller.

Boken om minimalierna ligger mig varmt om hjärtat. Första gången var det nog mina föräldrar som läste den för mig, den var väldigt kul minns jag. Andra gången hade jag nog passerat tonåren, då log jag åt allt det ironiska över upptäcktsresorna de gjorde och över personporträtten. Tredje gången läste jag den för mina barn, samtidigt funderade jag på om det verkligen var en barnbok. Eftersom jag har den i min hand nu ska jag läsa den en fjärde gång. För nu är det inte en barnbok längre, jag ska undersöka om det är någon farlig resa de gör. Det blir den enda bok jag läst fyra gånger. Storlek mäts inte alltid i längd, vikt eller pris. Undrar vem som skrev boken ...