Att anpassa sig eller inte, det är den svåra frågan
Månn ädlare att lida... Allt var bättre förr: " kompetensen, konsensusen kring kulturens betydelse eller de kulturpolitiska mål som fortfarande är så samtida att de borde vara svåra för den nuvarande regeringen att frångå." Det lär Lars-Göran Karlsson från Umeå Universitet ha sagt om man får tro Claes Wahlin på Aftonbladet den 22 augusti 2008.
Vem är det som ska sätta de kulturpolitiska målen, de som jobbar inom kultursektorn eller politikerna som fördelar medlen? Frågan är ungefär lika svår som om det är de anställda eller ägarna som ska sätta målen i vilken annan sektor som helst.
Claes Wahlin kräver i samma artikel att "att man lär sig att definiera det estetiska värdet, samt att förbinda teaterns och kulturens problem med de humanistiska disciplinernas erodering. Då kan teatern, konsten och kulturlivet åter ta plats, men med ett bättre, förnyat institutionellt självförtroende än tidigare. ".
Institutionellt förtroende och de humanistiska disciplinernas erodering, det luktar problem här. Nästan dagligen kan man läsa i kulturspalterna hur synd det är om kulturinstitutionerna men det är kanske så att institutionernas epok börjar närma sig ditt slut, det är dags att återgå till naturtillståndet. Klippa navelsträngen till moder Svea och lära sig stå på egna ben. Darwins tes om att den starkaste överlever gäller helt säkert även kulturlivet.
Som bekant sitter styrkan i anpassningsförmågan, och nu för tiden är det marknaden man ska anpassa sig till. Det gjorde man på den gamla goda tiden på precis det sätt som Claes Wahlin faktiskt skriver själv redan i inledningen "När resande teatersällskap en gång i tiden, ända från 1300-talet och en bra bit in i förra seklet, skulle besöka en stad brukade de dagen innan skicka in en liten förtrupp. En utropare, en jonglör och kanske någon akrobat bjöd på ett smakprov. Man gjorde plats för teatern, symboliskt och konkret, öppnade ett utrymme mellan bodar och torg." Ju bättre smakprov desto större publiktillströmning. När teatrar blev bofasta blev de också bekväma, till en början strömmade publiken till men det måste hända något spännande för att bibehålla intresset. Det börjar bli dags att mardrömslikt skrika att vargen kommer och vakna upp ur Törnrosasömnen. För det har väl inte gått så långt att man kan ana likstelhetens inträde på scenen?
/E
Vill du läsa hela artikeln som Claes skrivit?
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3151373.ab
