Ingen säger "Det är mitt fel"
I både Expressen och Aftonbladet pågår en debatt om rasismen i folkhemmet. I folkhemmet bor arbetarklassen. Göran Greider slår huvudet på spiken i DN idag 27/8 när han visar att hur den välutbildade medelklassen står för en hel del praktisk rasism här i Sverige och att den inte tar något ansvar. Om det talas det tyst. Och det skrivs inte om det.
Kanske är det för att så många journalister kommer från den ursvenska medelklassen. Man ska ju inte bita den hand som föder en. Det är frestande att säga att de är hemmablinda som inte ser den egna klassens värderingar, men blinda är medvetna om sitt funktionshinder. Den som aldrig upptäckt sina värderingar är de facto omedvetna. Börjar journalisten gräva i hur svenska personalchefer, bemanningsföretag och andra med inflytande resonerar kring invandrare, kultur och arbete kanske journalisten upptäcker att han eller hon faktiskt tycker precis likadant. Att det bara är munnens bekännelse att de är fördomsfria. Det vore allt för smärtsamt, bättre att skylla på någon annan.
Det är så enkelt att projicera problemen på en annan grupp än den egna. Journalistens främsta vapen är språket. De har den mediala makten över hur man form(uler)ar världsbilden. De är tränade att förenkla så att "obildade, gamla moster Agda" förstår. Hur lätt är det inte som journalist nicka och säga "javisst måste man behärska svenska språket, annars kan man inte arbeta". Och det är lätt att vinkla artiklar genom att välja just citat om hur viktigt det är att kunna språket. Det är ju det läsarna vill ha. Eller var det nyhetschefen som ville ha det så? Det är möjligt att journalisterna bör ställa sig upp och säga "det är mitt fel". Åtminstone bör de inse att de är en del i problematiken.
Men om man har kommit till Sverige och lärt sig hyfsad svenska och är utan jobb, hur och var ska man då lära sig att behärska språket och hur ska man då lära sig den svenska kulturen? Det verkar svårt. Och varför tycks det ställas större krav på invandrares kunskaper i svenska än vad det görs på svenskar? En händelse som särskilt etsat sig fast från min journalistutbildning är när jag, medelklass och ganska svensk, och en bosnisk tjej skulle opponera på varandras artiklar. Jag hittade ett fåtal stavfel och grammatiska fel i hennes text och hon hittade ungefär samma sorts fel i min text. Vid seminariet fällde läraren en kommentar om att felen i hennes text berodde på att hon inte hade svenska som modersmål, trots att det var samma sorts fel som infödda svenskar ofta gör. När jag frågade om hon inte tog illa upp av kritiken svarade hon nej. Hon hade hört det så många gånger att hon trodde att det var sant. Hur många fler har gett upp? Och hur många lärare, medelklass så det bara ryker om det, ställer sig upp och säger "det är mitt fel"?
/E
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=820981
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3071826.ab
http://www.expressen.se/kultur/skribenter/dilsademirbagsten/1.1274563/rattning-vanster
