Så det var som jag trodde?
Illa alltså.
För ett tag sedan dök tanken upp i mitt huvud, vad läser barn? Och framför allt vilka barnböcker finns på främmande på de svenska biblioteken? Är det översättningar av Astrid Lindgren? Eller är det samma böcker som läses i de länder barnen eller deras föräldrar kommer ifrån?
Just nu pågår en debatt om barn- och ungdomslitteratur på Dagens Nyheters kultursidor. Det ska bli mycket spännande att se vad som händer där. Idag presenterades listan på "100 omistliga barnböcker".
Vid en snabb genomläsning hittade jag bara EN som helt uppenbart inte var av västerländskt ursprung: Tusen och en natt. Vad betyder det här osynlighållandet av andra kulturers berättartraditioner? Vad ger det för effekter på barns, och vuxnas med för den delen, syn och kunskap om andra sätt att se på världen?
För en vecka sedan (12/8) skrev Lotta Olsson i Dagens Nyheter "Åtminstone kan man försöka läsa den goda barnlitteraturen för barnen, för det är trots allt de böcker man läser som barn som kommer att leva kvar i minnet hela livet." Och så är det nog, barndomens upplevelser präglar oss alla. Men eftersom de "omistliga" barnböcker lätt tolkas som de bästa barnböckerna blir de just de här böckerna de goda föräldrarna, de goda lärarna och de goda bibliotekarierna väljer att köpa, läsa och rekommendera.
De minsta barnen kan inte välja eller värja sig och det är de som är de mest formbara. Att åtminstone ibland få en berättelse från en annan kultursfär än vår västerländska borde ses som en rättighet oavsett om barnet har svenska föräldrar eller inte. För oss vuxna borde det vara en skyldighet att ge dem det. Så jag blir lite mörkrädd av att bara hitta en enda bok av icke-västerländskt ursprung.
Visst har jag både läst och hört att barn- och ungdomslitteratur inte är lika starkt förankrade i alla delar av världen som här, men ändå. Sagor, myter och berättelser finns i alla länder och på alla språk, några av dem borde kunna platsa i Dagens Nyheters barnbokskanon. När jag tittar i min gamla "Min Skattkammare" från sextiotalet finns det inte många rim eller sagor som kommer från andra sfärer än den västerländska - men - det är i alla fall en större andel där än vad som är fallet bland de 100 omistliga. I förordet till Min Skattkammare påpekas att man gjort ett noggrannt urval och presenterat de bästa sagorna. Har vi blivit bättre på att skriva barn- och ungdomlitteratur och konkurrerat ut andra världsdelar eller har vi bara blivit förblindade av vår illusion av överlägsenhet. Eller är vi bara litteraturprotektionister?
Det känns som vi är kunder i samma modehus som kejsaren.
För ett tag sedan dök tanken upp i mitt huvud, vad läser barn? Och framför allt vilka barnböcker finns på främmande på de svenska biblioteken? Är det översättningar av Astrid Lindgren? Eller är det samma böcker som läses i de länder barnen eller deras föräldrar kommer ifrån?
Just nu pågår en debatt om barn- och ungdomslitteratur på Dagens Nyheters kultursidor. Det ska bli mycket spännande att se vad som händer där. Idag presenterades listan på "100 omistliga barnböcker".
Vid en snabb genomläsning hittade jag bara EN som helt uppenbart inte var av västerländskt ursprung: Tusen och en natt. Vad betyder det här osynlighållandet av andra kulturers berättartraditioner? Vad ger det för effekter på barns, och vuxnas med för den delen, syn och kunskap om andra sätt att se på världen?
För en vecka sedan (12/8) skrev Lotta Olsson i Dagens Nyheter "Åtminstone kan man försöka läsa den goda barnlitteraturen för barnen, för det är trots allt de böcker man läser som barn som kommer att leva kvar i minnet hela livet." Och så är det nog, barndomens upplevelser präglar oss alla. Men eftersom de "omistliga" barnböcker lätt tolkas som de bästa barnböckerna blir de just de här böckerna de goda föräldrarna, de goda lärarna och de goda bibliotekarierna väljer att köpa, läsa och rekommendera.
De minsta barnen kan inte välja eller värja sig och det är de som är de mest formbara. Att åtminstone ibland få en berättelse från en annan kultursfär än vår västerländska borde ses som en rättighet oavsett om barnet har svenska föräldrar eller inte. För oss vuxna borde det vara en skyldighet att ge dem det. Så jag blir lite mörkrädd av att bara hitta en enda bok av icke-västerländskt ursprung.
Visst har jag både läst och hört att barn- och ungdomslitteratur inte är lika starkt förankrade i alla delar av världen som här, men ändå. Sagor, myter och berättelser finns i alla länder och på alla språk, några av dem borde kunna platsa i Dagens Nyheters barnbokskanon. När jag tittar i min gamla "Min Skattkammare" från sextiotalet finns det inte många rim eller sagor som kommer från andra sfärer än den västerländska - men - det är i alla fall en större andel där än vad som är fallet bland de 100 omistliga. I förordet till Min Skattkammare påpekas att man gjort ett noggrannt urval och presenterat de bästa sagorna. Har vi blivit bättre på att skriva barn- och ungdomlitteratur och konkurrerat ut andra världsdelar eller har vi bara blivit förblindade av vår illusion av överlägsenhet. Eller är vi bara litteraturprotektionister?
Det känns som vi är kunder i samma modehus som kejsaren.
Kommentarer
Trackback
