Se djupare på problemen runt Sherry och Kamran

Problematisering av ett ämne nyckeln till att väcka intresse, stimulera tankar och debatt. Och det är problematisering och djup som jag vill se i detta fall, dels vad vi vet om henne och dels varför hon har blivit intressant litterärt och medialt. Här kommer kommentarer från den som följer ämnet.

1. Den tar upp ämnets känslighet - vilket egentligen inte är någon nyhet - och turerna kring varför boken inte ges ut. Till exempel att en är muslim och en annan icke-muslim. Att var muslim eller icke-muslim saknar egentligen betydelse i sammanhanget. Det finns muslimer som öppet kritiserar och går till hårt angrepp mot Islam, Koran och Mohammed. Och det finns icke-muslimer som försvarar Islam och går till angrepp mot muslimska islamkritiker eller rentav islamhatare. Det är egentligen inte där skiljelinjen går, utan det är snarare vad det är författaren vill med sin kritik, positiv eller negativ. Det är alltså ärendet och agendan som är intressant. En muslimsk kritiker är ju tacksam som frontfigur, om syftet är att smutskasta och såra. Till exempel att framställa Mohammeds hustrur som prostituerade på ett horhus, som Salman Rushdie gjorde i Satansverserna.

2.  Ämnet kring Mohammed är inte och ska inte vara tabubelagt, om det är fråga om historisk forskning kring ett kontroversiellt ämne. Vill man ta upp och diskutera Mohammeds äktenskap och kvinnoaffärer så är det fritt fram. Och själv tycker jag inte om idén att "en Kamran" ska ses som representant för en religiös grupp och "en Sherry" som en representant för en annan. Det kvittar om man är sunni eller shia, muslim, kristen eller ateist. Sådana krav ställer man inte, eller i varje fall in te bör ställa, på annan vetenskaplig forskning. Och om böckerna vill vara ett led i en propaganda eller vara stridskrifter, så ska det vara tillåtet. Men om en partsinlaga, ett propagandamaterial eller stridsskrift vill framställa sig som mainstream eller ett verk av vetenskapligt ärligt och hederligt arbete utgiven av respekterade storförlag, ja då är våndan kring att visa respekt för islam och Mohammed förståeligt.  Själv ger jag inte så mycket för de islamskildringar som givits ut i väst eller ens i muslimska länder, och den respekt och vördnad man sedan visar för de skeva nidbilderna. Man kan inte vanställa en sak och sedan visa den respekt; till exempel genom att påstå "Du är en fanatisk kvinnohatare och en våldsdyrkare men det har jag stor respekt för!" :-) Ytterst vill läsaren veta vad som rör sig kring Aisha och vilka möjligheter som hennes fall öppnar, som attraherar våra nyfiket islamkritiska förlag och distraherar våra lättantändliga muslimska "lärda".

3. Vad Aisha beträffar så har hon ingen helgonstatus inom islam. Och även om många muslimer betraktar henne som "de troendes moder" så betyder det inte att man ska förbjudas att skildra hennes person, liv och förehavanden. Sådant kan man gott skriva om i islamiska länder och man ska varken belägga ämnen som dessa med forskningsförbud eller ge några förbudsivrare omotiverad legitimitet och auktoritet. Det kan inte vara meningen att "medeltidsmänniskor" ska få bestämma vad som ska sägas eller inte. Att förlagen och medierna väljer att ta hänsyn till lättretade "religiösa känslor" är bara ett välkänt knep för att framställa sig själva som ett offer för religiös intolerans och sin litteratur som kontroversiell. Allt detta ingår i marknadsföringen. Förlagen får sina böcker sålda och den religiösa intolerans som förlagen mer än gärna tar hänsyn till får den legitimitet, publicitet och auktoritet som den eftersträvar. Vi får alltså samma situation som i Irak eller Afghanistan där de USA-ledda styrkorna och deras "motståndare" från Al qaeda respektive talibanerna (också dessa är en amerikansk konstruktion som för övrigt får stöd av USA:s allierade i området Saudi-Arabien och Pakistan). Ett spel som går ut på att dela makten och marknaden mellan sig, på folkens bekostnad. I detta fall afghanerna respektive irakierna. Det är alltså industrin, och spelet och vad detta spel går ut på som jag tycker är intressant att belysa och inte i första hand vad aktörerna heter eller har för religiös eller etnisk bakgrund. Att "Kamran" är en del av den amerikansk-brittiska filmindustri som gör muslimer till våldsdyrkare och potentiella terrorister (det vill säga kastar dem i Al qaeda-säcken) tycker är långt viktigare. Det är sammanhanget och inramningen som ger varje berättelse kraft och perspektiv.

4. Religiös tillhörighet ska inte få spela roll. Och detta understryker du. Människan i modern tid är inte mer än representant för sig själv. Även om identitetsindustrin i väst gärna stämplar någon till vit-kristen-kvinna-medelklass-karriärit eller brun-muslim-man-underklass-klassresenär/diktatorwannabi eller liknande för att rama in ett verk. Det har gått väl mycket etno, genus och klass in i allting. Inklusive skildringen av en Aisha. I det här fallet saknar jag tydligheten i din text att vilja bryta med dessa synliga, osynliga eller underförstådda barriärer. Litteraturen ska vara till för att bryta eller överskrida gränser. I detta fall och alla andra fall i vår tid fungerar litteraturen som en konserverande och samhällsbevarande kraft. Och nu ett slagfält, handelsvara och misshandelsobjekt för härskarklassens profeter i väst och falska hänsynstagande till deras muslimsk-religiösa favoritmotståndare hämtade från reaktionär konservativa kretsar. Som både passar in i gängse mallar om islam och muslimer och gärna lånar ut sig till högerkonservativa maktprojekt.

5. Jag vill helt enkelt se en text som skildrar litteraturens villkor - i detta fall islams historia - och hur litteraturen behandlas av makthavare, medierna och muftierna. Det är som Mao säger, det spelar ingen roll om katten är vit eller svart, bara den jagar råttor.  Eller som hans efterträdare Deng Xiaoping sa, i mörker är alla katter gråa.

6. Jag hade gärna sett att det blev en sorts deckare av det mediekritiken. Du har kommit till en brottsplats, där det har skett en misshandel eller rentav ett mord på ett ämne eller att ett särskilt intressant ämne har begravts levande. Dessa vita/svarta, herrar/damer, medelklass/underklass har intresse av att sanningen inte uppdagas och de vill av hänsyn till andras "känslor" - som egentligen är simpla projiceringar av deras egna maktintressen - att offret inte grävs upp. Att publiken helt enkelt får acceptera den sanning som de vill servera.


Vi får inte glömma bort det Strindberg sa: Makten finns i ordet.

Och det ska ingen ta ifrån någon.

/M


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0