Borås - ett Finland i miniformat?
En del städer är charmiga, andra är skitiga. Somliga är trivsamma, andra är förvirrande. Som Borås till exempel. I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag tills härom dagen inte visste mer om Borås än att det finns bibliotekshögskola där, en del textilindustri - men långt ifrån vad som en gång funnits - och en och annan finne som flyttade dit på 60-talet för att arbeta i nämnda textilindustri. Och att en god vän till mig nyligen flyttat dit.
Det lär vara en ganska stor stad med svenska mått mätt. Så jag förväntade mig ett ganska stort centrum med minst en lång gågata där de stora jättarna ligger som i ett radband, så som de brukar göra i större städer. En sten för HM, en sten för Åhléns, en sten för Lindex, en för Hemtex. You name them. Självklart inrymda i hus byggda på 60-talet eller senare.
Järnvägsstationen är en sliten byggnad från förra sekelskiftet, byggd med rött tegel, precis som många andra stationer. På andra sidan stationsplan finns stadens resecentrum. Nybyggt och modernt med en stor glasfasad. Stilanpassningen till den gamla stationsbyggnaden är svår att inse. På väg in mot centrum passeras biografen Röda Kvarn. Huset är från den tiden då biografer brukade få den namnet. Sen sätter det arkitektoniska potpurriet igång. Jag vill inte kalla det virr-varr, för det ordet får det hela att verka oplanerat och kaosartat. Svenska städer brukar vara planerade och planlagda in i minsta detalj. Här är det små trähus, små stenhus, stora stenhus, gamla hus, halvgamla hus, nya hus, moderna hus. Två små kvarter med små butiker, ett stort torg med några av de stora kedjornas butiker, ett litet kvarter till och sen ... ingenting mer. City slut.
Storögt ser jag mig omkring. Var det här allt? Sen börjar jag titta. Alla hus ser helt olika ut. Som om kvarteren från början varit en barnamun: när en tand tappas kommer en ny fram. Skillnaden är förstås den att den nya tanden som regel är en större och mer hållbar version av den som just tappats. De nya husen som byggts har blivit ett avtryck av det husideal som rådde då husen byggdas. Resultatet blir en salig blandning. Min första reflektion är att staden är ful. Riktigt ful.
Senare upptäcker jag även industribyggnaderna mitt i stan. Det är något bekant över det hela. Precis den här blandningen får mig att tänka på Finland. Och jag har sett rätt många finska städer: Vasa, Björneborg, Åbo, Helsingfors; Tammerfors, Tavastehus, Rihimäki, Valkeakoski, Nyslott för att nämna några. Gammalt och nytt sida vid sida, ingen uppenbar samordning. Ingen kulturbevarandehysteri. Här finns inte plats för charm eller sentimentalitet, här gäller pragmatism. In med det nya på det gamlas plats. Precis som livet självt. Gamla eller ofunktionella delar ersätts med nya och bättre fungerande delar, erfarenheter tas tillvara och byggs vidare på, nya arter uppstår. Det kallas evolution, det är finsk sisu. Onko Borås myös?
